Augusti har varit en tid då vardagen sakteliga börjat smyga sig på igen, samtidigt som sommaren fortfarande dröjer sig kvar. Morgnarna har varit svala och krispiga, medan eftermiddagarna har bjudit på ljumma solstrålar och turer ner till stranden efter dagis. Det har varit enkelt att bara vara här och nu med barfota fötter och enkla lager kläder.
När jag ser tillbaka på månaden som gått så började den i ett härligt tempo. Den 1 augusti tog vi färjan in till Mariehamn för att gå på Röda Kors-marknaden och titta på Euroford Nordic. En vecka senare var det dags för Motormuller på byn i Degerby.
Men i takt med att rutinerna återvänder väcks också lusten att ta itu med hemmet. Efter en sommar med båda barnen hemma finns det en hel del att reda upp inomhus. Jag har ju börjat rensa i barnrummet och det rummet är ett projekt som fortsätter under hösten med inredning och andra detaljer. Samtidigt väntar utomhusmiljön redan i september då trädgården ska förberedas för vintervilan.
Nu mot slutet av månaden har en särskild känsla infunnit sig: vemod. Det är förstås vemodet över att sommaren sakta tackar för sig, men i år också en helt annan form av vemod. I lördags åkte vi över till Sottunga. Det känns hemtamt att kliva i land där. Där känner jag till varje liten plats, varje vägskäl och kan stanna och prata med alla människor vi möter. Föglö är så mycket större, mer svåröverskådligt och det tar längre tid att göra ön till sin egen.
Det känns ändå bra att Sottunga finns så nära att besöka. Jag och barnen har pratat en del om framtiden och hur fint det skulle vara att skaffa en egen båt så småningom. Då skulle vi kunna åka över när vi vill – kanske gå på något evenemang utan att behöva stressa till färjans tidtabell eller behöva sova över. Med egen båt kan man styra själv: åka hem när man vill, vänta ut sämre väder eller dra sig hemåt precis innan regnet och vindarna når fram.
Det var faktiskt under en av våra färder från dagis här i början av månaden som sonen satt i baksätet och funderade över just detta med avstånd, öar och ytor. Han funderade på olika saker tills han till slut ställde frågan:
”Varför har vi inte varit överallt på Föglö?”
Frågan blev hängande kvar och väckte en viss insikt i mig. Den påminde mig om att det nu i dagarna faktiskt har gått ett år sedan vi flyttade hit. Ett helt år har passerat, men vi håller fortfarande på att lära känna vår nya ö. Det får ta tid att bli bekant med en ny plats. Vi har inte sett eller upplevt allt som Föglö har att erbjuda än, men tiden ligger framför oss. Vägen dit får vara precis så långsam som den behöver vara.
MÅNADENS BOKSLUT:
- Månadens vinst: Sensommarsolens värme
- Månadens utmaning: Hemmaprojekten
- Månadens känsla: Vemod
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.