Det hela tar sin början i maj. Det är då den årliga motorcykelparaden dånar in mot torget i Mariehamn och startar säsongen med ett brak. Därefter flyttar det stora dramat till bilbesiktningen. På Åland har många hushåll ett par tre bilar och garagen gömmer allt från praktiska vardagsbilar till pickuper och gamla sommarpärlor. Det blir snabbt trångt i bokningskalendern. Alla säsongsfordon som sovit över vintern ska plötsligt ut i dagsljuset samtidigt, och att lyckas knipa en besiktningstid i maj är ett litet äventyr i sig. Särskilt om man råkar få en anmärkning och desperat måste jaga en ombesiktning innan vårsolen hinner gå i moln.
Den första turen för säsongen
Men i takt med att stämplarna säkras och värmen börjar komma på allvar, börjar sommarbilarna dyka upp längs vägarna. I ett mindre samhälle känner man ofta igen både bilarna och deras ägare. Det räcker med att skymta en blänkande motorhuv en helt vanlig tisdag för att man ska reagera och le för sig själv: ”Jaha, nu har han tagit fram den där bilen igen. Nu är det vår på riktigt.”
Snart glider våren över i försommar, och när juli kommer har bilarna blivit en självskriven del av vardagen. Oavsett om de rullar förbi ett köksfönster eller om man möter dem på vägen.
Att se dem glida förbi så där väcker så många minnen från när jag växte upp i stan. Jag minns hur man stod där på försommarkvällarna och såg dessa speciella bilar rulla förbi, med mullrande avgasrör och ett rytmiskt dunkande från en bilstereo. Det var en tid då sommaren och drömmarna låg framför en som oskrivna blad.
Men så kommer augusti, och med den skiftar tonen. Det var då – precis som nu – som det där smygande vemodet började ge sig till känna. Jag minns känslan av att åka nercabbat en allra sista gång för säsongen, med lite svalare sensommarvindar i håret och med vetskapen om att hösten var på väg tillbaka.
Här ute i skärgården märks skiftet så tydligt. Julis stora turistströmmar har ebbat ut, tempot har skruvats ner och ett skönt, dämpat lugn lägger sig över öarna. Det är nu bilträffarna dyker upp – mitt i det där särskilda sensommarljuset där allt känns lite närmare, lite mer avskalat och där man faktiskt har tid att stanna till och prata vid varje öppen motorhuv.
Euroford Nordic i Mariehamn
Den första augusti tog vi oss in till Mariehamn och Euroford Nordics Ålandsträff. Det var något alldeles särskilt med att bara gå runt bland de uppställda Ford-klassikerna – alla dessa välputsade Escorter, Capri-modeller och Taunusar som stod sida vid sida i sensommarljuset.
Att gå där blev också en oväntad tidsresa. Plötsligt fick jag syn på en bilmodell exakt som en vän körde när vi var yngre, och minnena sköljde över mig. Och där bland motorhuvarna stod bilentusiasterna – precis samma sorts killar som fanns i min bekantskapskrets när jag var i tjugoårsåldern och som brann för exakt samma bilar. Det kändes nästan märkligt att se dem stå där, med skillnaden att de i dag är betydligt yngre än vad jag är nu och befinner sig i en helt annan fas i livet, utan barn och med all tid i världen för sina bilprojekt. Bilintresset och typerna verkar helt enkelt föras vidare från generation till generation.
Motormuller på byn
En vecka senare var det dags för Motormuller på byn, så vi tog oss in till Degerby. Jag märkte att turisterna hade lämnat för säsongen, och kvar fanns den där lugna gemenskapen mellan oss bofasta och de sommargäster som dröjde sig kvar. Uppe vid brandkårshuset stod ett halvdussin äldre sommarbilar och några motorcyklar som glänste i solen. Nere på torget samlades några traktorer efter en cruising genom byn. Det var anspråkslöst, gemytligt och väldigt mycket Föglö.
Ett lågmält avsked till sommaren
När man står där i sensommarljuset slår det mig att de här augustiträffarna har en helt egen ton. De gör inget stort väsen av sig, utan känns mer som ett stillsamt tack för säsongen. Vi behöver packa ihop och åka hem långt innan de sista fordonsentusiasterna rullar vidare, men känslan finns där.
Det är en sista möjlighet att lufta fordonen och känna doften av varm olja och bensin innan höstvindarna på allvar drar in över skärgården och presenningarna dras på i garagen igen. Men när mörkret sakta sänker sig över Föglö finns också ett fint löfte kvar i luften.
Så fort majsolen tittar fram nästa år, kommer de gamla drömmarna att vakna till liv igen.
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.