Här på Föglö håller jag och barnen fortfarande på att lära känna våra nya marker. Vi far på upptäcktsfärder, testar vandringsleder och letar efter de där stigarna som ska bli våra nya favoritrundor tillsammans.
Det känns som en helt ny fas i livet. Under mina år på Sottunga var skogspromenaderna nästan uteslutande min egentid. Det var min frizon innan barnen kom. När barnen väl kom blev det inte mycket skog alls. Vi höll oss mest till de större vägarna där det var lätt att rulla vagn.
Men nu när hösten smyger sig på går mina tankar tillbaka till de där gamla hemmastigarna på Sottunga, och vad den skogen en gång betydde för mig.
Skogsrummet och den egna tystnaden
När jag brukade lämna den asfalterade huvudvägen och vika in på skogsvägen kändes det som att jag var på väg in i ett rum där trädstammarna bildade täta väggar och trädkonorna ett mjukt, skyddande tak.
Efter bara en liten bit in på skogsvägen började vardagens alla ljud tona bort. Bruset från bilar och mänskliga röster försvann helt. Det var en plats där jag kunde känna mig mer närvarande och mindre tillgänglig. Många höstar klev jag fram där i min egen värld utan att möta en enda människa. Då blev tystnaden så påtaglig att den nästan gick att ta på.
Det enda som bröt stillheten var kanske det plötsliga ljudet från en fågel som lyfte mellan träden, eller ett prasslande i löven från något litet djur som hade bråttom någonstans.
Dramatiken när skogen öppnar sig
Efter en stunds vandring i skogsrummet började träden ta slut och klipporna tog vid.
I ett ögonblick gick man skyddad i skogens lä, där doften av fuktig mossa låg tung och vindarna inte nådde ner. I nästa stund klev man rakt ut på de kala klipporna och mötte det öppna havet.
Nu på hösten, när sommarens sista båtar hade lämnat vikarna och lugnet lagt sig över öarna, blev den där kontrasten extra stark. Det var ofta där, på en klippa som jag brukade bli sittande allra längst för att bara rensa tankarna mot havsbruset.
En trygghet när livet svängde
Något jag alltid uppskattade med just de här lederna var hur de låg mellan havet och den vanliga vägen. Stigarna korsade ofta gamla traktorvägar och små grusvägar, vilket gjorde att man aldrig kände sig fast eller instängd.
Den där tillgängligheten gjorde det enkelt att bara smita in i skogen för en kort stunds återhämtning i vardagen, med vetskapen om att vägen hem alltid fanns tätt intill om vädret slog om eller om tankarna hade klarnat.
Att återupptäcka skogen tillsammans
Det har hänt så mycket med tillvaron under de senaste åren. I flera år betraktade jag och barnen skogen mest på avstånd från barnvagnen, men nu har vi börjat utforska den.
Det tar tid att bygga upp nya minnen och hitta sina egna stråk på en ny plats. Men medan jag och barnen fortsätter utforska Föglös skogar och provgår nya stigar tillsammans, bär jag med mig minnesbilderna från Sottunga.
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.