De första dagarna i juni bjöd på solsken och eftermiddagar på stranden. Sedan följde dagar av ömsom regn, ömsom sol. Grönskan överraskar mig varje år. Från det att man ser de första skira knopparna till att allt står i full blom går det så fort. Juni är på många sätt en övergångsmånad. Det är en tid då man väntar på att den riktiga sommarvärmen ska landa och de sista kalla nätterna ska ta slut. Samtidigt lägger folk i sina båtar och glasskiosker och uteserveringar öppnar upp för säsongen.
En del sommargäster kom redan i maj för en första vända. Under de första juniveckorna är vardagarna fortfarande ganska lugna eftersom semestrarna inte har kommit igång på allvar ännu. Man vill så gärna hålla kvar i den förgängliga försommaren, som i doften av syrenerna. Försommarens blomstertid går så snabbt man man hinner ändå andas in och njuta av ögonblicken.
Vi landade mestadels hemma mellan lämningar och hämtningar på dagis under veckorna fram till att midsommaren kom och sommarlovet började för sonen. Vid midsommar blir det plötsligt fullt med sommargäster här i skärgården och stugorna fylls för en helg, innan allt lugnar ner sig igen på söndagen. Det blir som en liten andningspaus under den sista juniveckan, innan skärgården på allvar slår om till högsäsong i juli.
I slutet av midsommarhelgen packade vi väskorna och åkte till Sottunga. Det var så fint och välgörande att få landa där igen just när sommaren har börjat på riktigt, att gå på de välbekanta stigarna och låta barnen springa av sig i miljöer som fortfarande känns som hemma men på ett annat sätt. Det finns en alldeles särskild rytm och ett bekant sommarsorl som vaknar till liv på ön under de här dagarna.
Samtidigt växer gräset hemma på Föglö, och jag hinner inte med att hålla efter det. Jag tittar lite avundsjukt på traktorerna som rör sig runtom kojans marker och ut i grannbyarna – de klipper gräs i ett huj och balar det på några minuter. Tänk om man hade kundat lösa det så enkelt här?
Istället letar jag efter en bra, handhållen grässax för att få ner de högsta längderna. (Eller ska jag kanske slipa upp den gamla lien på de mest vilda partierna i kojans utmarker?) Därefter tänker jag skaffa en cylindergräsklippare. Jag vill slippa motorljud och maskiner som krånglar. Dessutom är kojans marker så bergbundna att man hela tiden måste vara beredd att stanna, parera och ta sig runt berg, klippor och stenar som sticker fram här och där. Jag hittar också leksaker som barnen lämnat på marken i stunden. Jag försöker att ta det med ro. Det får helt enkelt ta sin tid, en liten bit i taget.
Livet i skärgården handlar mycket om tillhörighet, om rötter som finns kvar även när man har rört sig vidare till en annan ö. Under dagarna på Sottunga blev det så tydligt. När vi besökte Salteriet, ställdes den där frågan som stannade kvar i mig och som rymmer så mycket av Sottungas själ: ”Har ni flyttat tillbaka eller är ni bara på besök?”
Det är som om hela den här månaden har formats av konturerna av våra öar, något som även visade sig när Birger ritade en teckning.
MÅNADENS BOKSLUT:
- Månadens vinst: Sommaren kom
- Månadens utmaning: Kojans bergbundna marker
- Månadens känsla: Förväntan
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.