Sottunga, juli 2009
I ett tidigare inlägg tog jag med er till Sottungas östra del, den sida som de flesta möter först. Den här berättelsen tar oss till den västra delen av ön. Det var en kväll sommaren 2009, efter att min vän hade slutat sitt arbetspass.
Vi bestämmer oss för att ta en promenad.
Solen står fortfarande högt när vi lämnar huset. Kvällsljuset är så där levande som det bara blir under högsommaren, men trots att det är högsäsong är det alldeles stilla ute. När vi närmar oss öns centrum möter vi en bil som tyst rullar förbi. I övrigt är vi helt ensamma på vägen.
När vi når Sottungas centrum delar vägen på sig. Istället för att vika av mot skolan och ta vägen som leder till Skage, fortsätter vi framåt förbi Sottunga Andelshandel. Vi går mot Söderbyn, och när vi kommer fram till vägskälet i byn väljer vi att gå ner mot havet, till Munkvik.
Vi sätter oss en stund på klipporna och tar en paus.
En trynarrunda i Söderbyn
På vägen tillbaka från klipporna vid havet stannar vi och gör en liten trynarrunda i Söderbyn. När vi passerar ett hus längs vägen går det inte att undgå att se in genom fönstren på avstånd. Insynen är total. Genom det första fönstret ser jag en person som sitter i en soffa och sover djupt. När vi går lite längre och tittar in genom nästa fönster, sitter en annan person vid köksbordet och har slumrat till på precis samma sätt.
Längs vägen tillbaka mot vägskälet ser vi några gamla ödehus. Vi stannar till och blickarna vandrar över de slitna fasaderna medan vi funderar på vilka som en gång bott där och vilka historier väggarna bär på innan vi slutligen börjar gå hemåt.
Vägen hem
Det börjar skymma på allvar under hemvägen, och inte heller nu möter vi någon. Tystnaden bryts bara av ett par fladdermöss som plötsligt dyker upp och flyger nära oss på låg höjd.
När vi når postlådorna vid vägen, viker vi in till vänster och kommer in på grusvägen som leder vidare mot Kohamn. Nu är vi nästan hemma igen. Och nu är det nästan kolsvart ute.
När vi närmar oss infarten till gården hörs plötsligt ett sorl av röster i mörkret. Vi kan se hur skepnader av människor kliver över staketet från grannens trädgård. Ett par kommer gående emot oss i mörkret på grusvägen. De hör oss prata. De stannar då till lite och undrar vilka vi är, men när de kommer så pass nära att de kan identifiera oss, brister de ut i ett igenkännande: ”Är det Ni?”.
Vi pratar lite och berättar att vi har varit ute på en promenad, helt ovetande om att det pågick en fest hos grannen. Folk hade anlänt till festen samtidigt som vi befunnit oss på ett helt annat håll.
Kontrasten hade aldrig varit större.
Hälsningar från ett svunnet kapitel,
Jenny
P.S. När jag tänker tillbaka på den där specifika sommarkvällen inser jag hur unik den känslan är för just en ö. I en stad kan man absolut känna sig ensam, men där är man aldrig omsluten av en total stillhet; det finns alltid ett bakgrundsbrus av trafik, människor och avlägsna ljud. På en ö blir kontrasten mellan folkliv och stillhet så mycket mer absolut. Det har blivit ett fint minne av hur skärgården kan överraska – där den djupaste tystnaden och det myllrande livet ibland bara är ett staket ifrån varandra.
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.