I dag öppnar jag dörren till tillbyggnaden. Jag vill så gärna dela en vision som äntligen har börjat ta form.
Det finns en särskild sorts förväntan i majljuset här på ön. Just nu öppnar vi upp huset för sommaren, låter barfota barn dra in sand och fokuserar på livet utomhus. Samtidigt har en annan tanke börjat gro inom mig. Det handlar om barnens rum – en yta på 7,2 kvadratmeter som ska rymma både lekens vilda energi, nattens djupa vila och en växande barndom.
Visionen: Väderbiten lyx för små fötter
Visionen för rummet är en naturlig förlängning av husets själ. Jag kallar stilen för väderbiten lyx. Det handlar om gedigna material som tål att åldras och som bara blir vackrare av att användas. Tänk er färger inspirerade av skifferhällarna utanför fönstret. Här möter dimblå toner varmt, naturligt trä och texturer av linne och grov jute.
Istället för att tänka kortsiktigt vill jag ”tämja barnrummet”. Målet är att göra val som håller över tid och som kan förändras i takt med barnen. I år fyller barnen 3 och 5 år. Det är en ålder av sagoläsning, kojbyggen och viskningar mellan två sängar i skymningen. Därför sträcker sig planen mycket längre än så:
I framtiden: Ett harmoniskt rum som kan välkomna gäster när boet en dag blivit tomt.
Här och nu: En trygg hamn för två syskon som delar drömmar och lekar.
Längre fram: En egen vrå för det ena barnets tankar och hemligheter när behovet av avskildhet växer.
Ett rum för liv och kontraster
Jag ser framför mig hur ljuset silar in och landar på mjuka ytor och taktila material. Det ska vara ett rum där man kan sitta mjukt och läsa. Samtidigt ska golvet bjuder in till lek, medan förvaringen smälter in i väggarna för att ge rymd åt fantasin.
Dessutom inser jag att rummet måste fungera som en liten ateljé. Birger har börjat observera vår värld med en helt ny intensitet. Hans teckningar behöver därför en plats där de får synas utan att ta över. Jag ser framför mig en enkel gallerivägg där hans blick på skärgården får ta plats, inramad av samma naturliga trä som resten av inredningen.
Jag har funderat mycket på balansen. Hur mycket mörker tål egentligen en liten yta? Jag tror att svaret finns i kontrasterna. Genom att låta de stora linjerna vara ljusa och rofyllda behåller vi rymden. Därefter kan en dovare karaktär få flytta in i detaljerna. Det blir tunga linnegardiner som stänger ute stormnatten, mjuka täcken i djupa toner samt detaljer i mässing och smide som ger rummet en historia och tyngd.
Tidsplanen: En långsam följetong
Just nu delar jag bara fragmenten. Det handlar om ljuset som faller över de råa väggarna, färgskalan i tygproverna och de material som bär på visionen. Jag vill låta er ta del av mina funderingar medan de fortfarande formas, ungefär som skisser på ett papper, utan att vi låser fast oss vid exakta lösningar ännu.
Sedan låter vi tankarna vila. Sommaren ska få vara precis så där vild och oplanerad som den bara kan vara med barn på en ö. I augusti smyger vi igång med de första förberedelserna och rensningen. Det är dock först när de kalla höstvindarna börjar vina i september som vi sätter igång på riktigt. Då är det äntligen dags att låta känslan bli verklighet, ett steg i taget.
Jag lämnar er här, med en skymt av en väderbiten yta, tyngden i en detalj och löftet om ljuset som silar in över skiffergrå toner. Jag väljer att hålla på helheten ett tag till för att låta drömmarna vara fria medan vi lever sommarliv på riktigt.
I höst, när skymningen faller tidigare över ön, planerar jag att skicka ut en och annan flaskpost till er som vill följa resan bakom kulisserna. Där kommer ni att få ta del av de sjöfynd och projekt som inte riktigt ryms här på bloggen.
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.