Barrskogen här på ön ser i grunden likadan ut oavsett årstid. Däremot är den inte lika tillgänglig året runt.
Under snörika vintrar kan det vara svårt att ens ta sig ut på stigarna. På sommaren är det istället svårt att hitta lugnet. Stressade sommarbesökare tar sina fordon så långt skogsvägen räcker, och rör sig sedan högljutt bland träden. På senare år har även älgflugorna gjort entré, vilket gör att jag drar mig för skogspromenader under högsommaren.
Höstdagarna är kanske de allra bästa, även om jag alltid har uppskattat skymmande sommarkvällar.
Det är i skymningen som den trolska känslan av en sagoskog infinner sig. Den inspirerande miljön öppnar upp för nya tankar och en mer intensiv närvaro, då vilda djur helt oväntat kan uppenbara sig. Allt från en liten skogsmus som pilar över stigen, till en stor älgtjur med krona som plötsligt står där i all sin prakt. Det är då det blir tydligt att jag bara är en människa på besök i de vilda djurens boning.
Under mina år på ön har det blivit många promenader. Men jag kände en dragningskraft till skogen redan när jag bodde i stan. Jag sökte efter en plats där jag kunde känna mig mer närvarande – och mindre tillgänglig.
Nu var det länge sedan jag gick där. Det har hänt så mycket med tillvaron de senaste åren. I början av 2019 kom stormen Alfrida och vände upp och ner på allt. Träden blev liggande över stigarna och blockerade vägen. Så småningom kom dock röjningsarbetet igång och stigarna blev fria igen.
I början av 2020 kom pandemin. Då började allt fler människor upptäcka skärgården. Det blev trångt på stigarna, även under perioder då det vanligtvis brukar vara helt tomt.
Om några år hoppas jag få återupptäcka skogen tillsammans med min son. För närvarande betraktar vi den lite på håll, så nära vi kan komma medan vi rullar barnvagnen längs skogsvägarna.
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.