Slutet av jullovet bar på en alldeles särskild sorts tystnad. När vi besökte Sottunga i januari var det som om ön vilade under ett täcke av kyla och förväntan. När vi klev in i värmen på klubben Postiljonen – en nystartad mötesplats i det som en gång var byns postkontor – slog insikten mig. Trots de varma träslagen och den inbjudande retrokänslan kändes platsen anonym för den som passerade. Den saknade det ansikte utåt som en enkel skylt ger; en presentation av klubben för världen utanför.
När jag ser mig omkring på Sottunga ser jag spår av ett tidigare jag. I gästhamnen hänger skyltarna jag målade för flera år sedan, väderbitna men fortfarande trogna sin plats. Inne på klubben möttes jag till och med av dynor som jag en gång virkat. Det är en hisnande känsla att se hur ens eget hantverk har flätats samman med öns vardag.
Sottunga bär på en estetik som är sällsynt idag. Här har moderniseringen inte tillåtits skapa fula stilkrockar eller industriell kyla. Istället lever småskaligheten kvar i sin allra finaste form. Arkitekturen präglas av stolta mangårdsbyggnader, gamla bondgårdar och rader av röda båthus. Till och med Andelshandeln – byns hjärta som ägs gemensamt av sottungborna – är ett vackert rött trähus. Allt hänger ihop.
Det finns en retrovibe här som är äkta. Nya inslag som letar sig in gör det med respekt; träslag som känns varma och färger som bär på en nostalgisk ton. Men det vackraste med Sottunga-stilen är inte bara det visuella, utan det faktum att den bygger på delaktighet. Utvecklingen här sker genom talka. Det är människors vilja att bidra och skapa tillsammans som är förutsättningen för att en plats som Postiljonen ska kunna blomstra.
Nu sitter jag här med penseln i handen. Jag målar en skylt till Postiljonen, i samma stil som de jag en gång gjorde till hamnen. Det är mitt sätt att vara med och starta något nytt, att bidra till den röda tråd av hantverk och omsorg som gör Sottunga till den dolda pärla den är.
Hälsningar från skrivarstugan i skärgården,
Jenny
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.