De första veckorna i september har präglats av mörka dagar med mycket regn.
Inne i värmen klättrar min son upp på en fåtölj och försöker titta ut genom fönstret. Det finns mycket spännande att se därute, men allt känns så långt borta just nu. Vattendropparna på rutan är nära, men man kan ändå inte känna på dem från insidan.
Efter de regntunga dagarna spricker solen slutligen upp och det blir ljust igen.
Väl ute på bron fastnar han med blicken i en hink som står bredvid trappan. Det är fullt med vatten i den, men också något odefinierbart på botten som han absolut vill ta upp. Han sträcker ner handen och fiskar upp sitt fynd. Resultatet blir en blöt jackärm som luktar lite skumt av höstvatten.
”Vi ska gå nu!” säger jag. Han vänder sig om, ser mig och spricker upp i ett leende. Kanske finns det något roligt därborta? Nyfiket följer han med längs grusvägen som leder till postlådan. När vi närmar oss den sista vägetappen lyfter jag upp honom på armen. Han kikar förväntansfullt ner i lådan när jag öppnar locket, och mycket riktigt – det ligger en tidning där. Åhå!
Jag ställer ner honom på marken igen medan jag packar ner posten i tygkassen. Men världen blir snabbt stor för små ben, och han sträcker genast upp armarna för att bli buren igen.
Vi vänder och går tillbaka hemåt. Han försöker hålla sig på grusvägen, men det finns så mycket spännande grönska längs vägkanten att titta på att det är svårt att koncentrera sig. Mitt i allt upptäckande glömmer han bort att se var han sätter fötterna och snubblar omkull. Han ropar till och viftar med armarna – nu är det säkrast att få åka famn resten av biten. Kanske är det bäst så. Han är trött och lite hungrig. Eller om vi ska vara ärliga: förmodligen mest hungrig. Vi går in och stänger dörren om oss för att äta middag.
Lämna gärna ett spår efter ditt besök.